På fredagen den 22/3 var det dags att ta avsked av ännu en älskad släkting. Sven-Erik, min kusins pappa och min mosters man har lämnat oss.

Jag skall villigt erkänna mitt dåliga samvete. Jag har tänkt så många gånger att jag skall åka dit och besöka honom, men blev det så? Å nej… I vanlig ordning som kom annat emellan. Man ångrar sig lika mycket varje gång när det är oåterkalleligt.

Begravningen var i alla fall en fin och värdig händelse och jag tror att Sven skulle uppskattat både musiken och det övriga. Släkten krymper och kvar finns alla fina minnen. Det är fruktansvärt jobbigt tycker jag, men å andra sidan så är det ju lika som det har varit för alla som vandrat här före oss.