Sådärja! Ännu en helg framför och även om det är höst och grått ute så är det ganska skönt att vara ledig! Helgen kommer att gå i arbetets tecken, men det är ju så när man har hus och tomt.
Jag har tänkt en massa på skillnader mellan nutid och när jag var barn eller ungdom. Kanske är det ett tecken på att man börjar att bli gammal när man tänker tillbaka på sin barndom, jag vet inte men alldeles oavsett så är det till allra största delen glada och positiva minnen.
Jag föddes ju 1969 och bodde mina första 16 år i Idre. Min mor och far var de bästa föräldrarna ett barn kan ha. Nej, de hade så klart inte heller facit på allt och var lika novisa om barnuppfostran som alla andra nyblivna föräldrar, men jag tycker verkligen att de gjorde det mesta rätt. Jag fick en trygg, varm och kärleksfull uppväxt ända till en novemberdag 1984, då min pappa hastigt rycktes bort från mamma och mig. Efter den dagen blev inget sig likt så klart.
Min älskade mamma gjorde allt hon kunde för att, mitt i sin egen sorg, även finnas där för mig. Jag tycker att hon gjorde ett fantastiskt jobb med det och har inget alls att klaga på. Däremot så tänker jag ofta på min egen roll i det hela… Skulle jag ha kunnat agera annorlunda och varit till mer stöd för henne än vad jag var? Ja, självklart hade jag kunnat det. Jag var 15 år när min far gick bort och tittar man bara några tiotal år bakåt i tiden från 1984 så var man ju i det närmaste vuxen i den åldern. Man hade slutat skolan och börjat jobba! Nåja, 15-16åringarna då var säkert inte mer mogna mentalt än vad jag var i samma ålder, men vad jag menar är att de ju ändå fick ta ett större ansvar för sig själva och sin omgivning. Curlingen av barn och ungdomar hade ju pågått ett tag när jag var barn, även om det inte var lika utbrett som det är idag.
Jag hoppas dock och tror att mamma ändå var nöjd med det vi åstadkom tillsammans. Jag var ju tvungen att flytta under veckorna för att gå i gymnasiet och det var tungt för mamma. Trots detta så var hon en fantastisk och stöttande mor och en person som jag alltid respekterat och högaktat. Det jag är lite sur på mig själv för är att jag nog aldrig berättade för henne hur mycket jag uppskattade allt vad hon gjorde för mig. Jodå, visst berättade jag det, men kanske i lite för små portioner. Jag känner att jag skulle ha satt mig ned med henne och haft ”that talk”… Att verkligen ha berättat ur mitt perspektiv hur jäkla stolt och glad jag är för allt vad hon gjort för mig och hur tacksam jag är.
Oj, alla dessa tankar! Ja, det är inte så lätt att få ned allt i skrift, men lite av detta här ovan är sådant som jag har gått och tänkt på på sistone.
Hoppas nu att du som läser detta får en riktigt fin helg och glöm för guds skull inte av att berätta för dina nära att du uppskattar dem! Det tror jag att vi ofta är lite för dåliga på!
Kram