En fantastiskt vacker helg i maj har passerat! Det är sådana här dagar som gör att man överlever den förbannade vintern här i norden!

Solen har värmt, fåglarna har kvittrat och man känner hur livsandarna återvänder! Gud vad jag älskar den här årstiden! Jag har varit så där snuskigt inproduktiv som många människor mår dåligt av att vara, men det gör faktiskt inte jag. Antar att man kanske borde ha gjort en massa saker, men att slappna av och ladda batterierna är nog viktigt att kunna göra ibland, när allt går i 180 annars.

Dessutom en solig fredag i maj! Jag sitter på jobbet och har precis ätit lunch. Funderar som man gör ibland, på livet i både stort och smått.

Alla ”kloka” människor som man talar med säger att man skall passa på att leva medan man kan. Man vet inte hur lång tid man har här på jorden. Ja, jag kan inte annat än att hålla med, men då kommer vi till ett problem!

Skall jag göra allt jag vill här och nu, medan jag vet att jag orkar och är frisk, då har jag åtminstånde två problem. Det första är tid. Hur skall jag kunna göra allt jag vill, resor umgänge med vänner mm. när man bara har fem veckors semester? Jag kan ju inte åka till USA i tre veckor på en helg…

Det andra är pengar! Att leva kostar har jag märkt! Resor, intressen, ja till och med att ”bara” leva är dyrt. Nåja, jag var nyss på aktiebolaget röda näsan och inhandlade lite smörjmedel för tankarna, kanske kommer jag på något smart! I så fall skriver jag några rader till!

Trevlig helg!

… på att våren äntligen är här?

April är ju bakslagens månad, men nu tycker jag faktiskt att vi är värda att få en varm och solig vår! Jag längtar som en tok efter alla sommaraktiviteter och efter att få känna värme och ljumma vindar igen!

Jahapp, så var det helvitt igen när man vaknade! Verkar som att den där Kung Bore inte vill dö… Man får väl hoppas att det är som de säger, att för varje bakslag försvinner lite mer av vintern!

Idag blir det i alla fall att fixa lite med husvagnen så att den är redo inför påsken!

På fredagen den 22/3 var det dags att ta avsked av ännu en älskad släkting. Sven-Erik, min kusins pappa och min mosters man har lämnat oss.

Jag skall villigt erkänna mitt dåliga samvete. Jag har tänkt så många gånger att jag skall åka dit och besöka honom, men blev det så? Å nej… I vanlig ordning som kom annat emellan. Man ångrar sig lika mycket varje gång när det är oåterkalleligt.

Begravningen var i alla fall en fin och värdig händelse och jag tror att Sven skulle uppskattat både musiken och det övriga. Släkten krymper och kvar finns alla fina minnen. Det är fruktansvärt jobbigt tycker jag, men å andra sidan så är det ju lika som det har varit för alla som vandrat här före oss.

Den snö som kom i lördags ligger kvar tämligen orörd på grund av kylan. I morse hade jag -10,5 grader hemma och det är klart att det inte smälter så mycket i de temperaturerna.

Ljuset är ändå här och snart skall väl även temperaturen kliva uppåt! Det är en fantastisk tid vi har framför oss nu!

-12 grader läser jag på termometern! Jodå, så kan det ju vara på vårvintern och det är helt ok när solen skiner och jagar bort kylan under dagen. Vädret i lördags var mindre ok… Snöstorm och helgrått. Nä nu vill jag ha riktig vår!

Idag lämnade ytterligare en kär släkting jordelivet för att ansluta till våra övriga där på andra sidan. Man påminns åter igen om hur kort tid vi har att vandra här på jorden och hur viktigt det är att man gör något meningsfullt av livet!

Att bara tänka ”det där skall jag göra när jag…” skall man sluta med! Vill man göra något, gör det nu! Man vet aldrig om man får uppleva morgondagen!

Var rädd om era nära och kära. Passa på att tala om för dem att de är viktiga och älskade!

Det finns en liten aning om att våren är i antågande! Man hör vissa fåglar som inte hörts tidigare, man ser att solen och plusgraderna tvingar tillbaka snön och isen. Vissa dagar ser man att det droppar friskt från taken, ja kort och gott, det närmar sig! Sedan är jag ju så klart inte dummare än att jag fattar att det kommer en hel hög med bakslag, februari är ju inte ens slut ännu, men som sagt… Det närmar sig!

Födelsedag idag… 55 år! Herregud, var tar tiden vägen?

För 55 år sedan denna dag så var jag också i Falun! Född mitt i natten på Falu BB är jag tydligen och kanske är det därför jag är en sådan nattmänniska! 🙂 Eftersom vare sig mamma eller pappa finns kvar här hos oss, så har jag ju ingen att fråga längre hur allt var då, men jag minns att mamma berättade att det var närmare 30 grader kallt den 18/2 1969! Det är ju tur att det finns en del bilder kvar från den tiden. Jag skall faktiskt skanna in och digitalisera dem så småningom, så att det blir lättare att komma åt dem.

Min barndoms födelsedagar var fantastiska! Allt smussel innan, alla förväntningar och alla släktingar som kom och gratulerade! En födelsedag när jag hade fått skridskor i present hade pappa till och med spolat upp en liten skridskobana på gården som jag kunde åka på! Ja, ni hör ju! Jag skulle vilja påstå att en mycket lyckligare barndom knappast kunde ha gått att få!

Min pappa gick ju tyvärr bort alldeles för tidigt, han blev bara 51 år, men jag önskar verkligen att han kunnat få träffa sina barnbarn! Mamma däremot, hon fick träffa barnbarnen och det gjorde hon så ofta hon bara kunde. Jag hittade ett inlägg på FB som jag gjort inför en födelsedag. Mamma hade åkt buss från Idre till Falun med en massa packning och ett bussbyte i Mora då hon var över 80! Ja jösses vilken bedrift! Mamma kom nästan alltid hit när det var födelsedagar på gång om det nu inte var så att jag råkade vara i Idre.

Ja jösses vad tiden springer iväg. Nu är tjejerna stora och står på egna ben. Johanna har ju sedan en tid ett jobb som hon trivs med och egen lägenhet. Visserligen har vi lyckan att få ha Julia här hemma än så länge, men det är väl bara en tidsfråga innan det bär iväg någonstans för henne också. Hon har ju fått jobb som guide på Astrid Lindgrens barndomshem Näs i Vimmerby i sommar och sedan vet man ju inte vad som händer! Jag har svårt att förstå de föräldrar som säger att ”det skall bli så skönt när barnen flyttar ut”. Även om jag ju så klart tycker att det är underbart att de utvecklas till självständiga och harmoniska individer och gläds med deras framsteg, så försvinner ju en lycklig tid i livet, nu när de inte längre behöver ens närvaro på samma sätt. Det gäller verkligen att njuta av varje stund!

Nu skall jag ta en promenad med Amigo i det underbara vädret och vad som sen skall hända har jag ingen aning om! Solen är på väg upp efter en ganska kall natt och det ser verkligen ut att kunna bli en riktig toppendag idag!

Sköt om er och var rädda om varandra!