Igår var det fars dag. Mina tankar går så klart till min far och allt vi hann göra på den korta tid vi fick tillsammans. Man kan ju fundera på varför en så älskad och fin människa, så tidigt, skall ryckas ifrån dem som älskar honom så mycket? Vad är då meningen med livet?

Jag är nog väldigt konservativ till min läggning och har inte mycket till övers för alla nya påfund som poppar upp likt svampar ur jorden nu. De flesta av mina idéer kring detta fick jag nog av min far. Han var väldigt noga med att bemöta människor med respekt, att lyssna på sina medmänniskor och framförallt att inte döma folk innan de verkligen gjort sig förtjänta av det.

I dagen samhälle verkar inte mycket av det tänket finnas kvar. Respekten för våra medmänniskor är borta och allt skall vara så förlåtande och öppet, men åt fel håll enligt min åsikt. Varför skall man efter upprepade förseelser få förlåtelse och nya chanser? Varför skall man kunna komma undan med vidriga brott utan att ens bli ifrågasatt? Varför skall andra i samhället kunna slita som djur hela sina liv utan att kunna leva på den ersättning som sedan kommer dem till del? Nej, det är så mycket som är fel anser jag.

Jag säger inte att allt var bättre förr, men ganska mycket var det i alla fall! När ja var ja och nej var nej. När man fick ett straff för att man gjorde någon illa eller att man tog sig friheter som man inte hade.

Jag önskar innerligt att några av de styrande kunde anamma några av mina åsikter och försöka svänga runt allt detta innan det är för sent (vilket det kanske redan är tyvärr).

Nu skall jag försöka tänka mera positiva tankar och försöka få något gjort på jobbet.